Jag ligger i soffan med datorn bredvid mig, jag tänker som fan. Tänker på livets innebörd, allt som hör till. Mänskligheten är fan helt jävla.. sjuk. Det får inte vara såhär, men ändå är det det. Det funkar inte, det går inte. Helt fucking sick't. Jag är orolig för min mamma. Jag har behandlat henne som skit, jag gör det fortfarande. Nu har det gått så långt att jag inte får bo kvar här. Hon väljer återigen alkoholen före mig. Jag har gått på 5 skolor, på var och en har jag alltid fått lära mig att jag är ett föremål. Jag är ingen individ, jag är en jävla leksak. Folk leker med mig. Med mina känslor. Vad i helvete har jag gjort för att förtjäna det? Jag har inte gett er något motstånd, jag har låtit mig själv bli nedtrampad under hela mitt äckliga jävla fittliv. Kanske är det som är felet, jag är inte stark nog. Igår fick jag intyg om att jag har ätstörningar, inte för att det direkt gör mig någonting. Har inte ätit på snart 4 dagar. Ändå bryr jag mig inte. Hungerkänslan försvinner för mig, när jag mår dåligt. Mitt självskadebetéende är över, tror jag. Har låtit bli rakbladet i ungefär 2 veckor nu. Jag säger till folk, att jag inte gör någonting med mina armar/ben. Ändå gör jag det. Är det fel utav mig att ljuga? Det är bara det att.. jag orkar inte ta några konflikter. Orkar inte ett piss. Tänker på hela min uppväxt, tänker på vilket jävla pissliv jag har haft egentligen. Jag försöker bearbeta bort allt som har hänt. All jävla misshandel, alla jävla lögner, alla som har lämnat mig. Men sen upprepas allting, och jag får ännu mer att bearbeta. Jag vet fan inte vad jag vill göra av mig själv. Tänker mig inte låtas tvinga mig själv att leva under sån sorg. Jag vill läggas in på psyket, det känns som om det vore det rätta. Mamma blir inskriven där senare idag, kanske även att jag blir det. För jag känner bara hur tyngden av smärta sänker mig. Skakis är jag också. Ville ha en bra födelsedag, men nej. Det blev tydligen inte så. Jag orkar inte minnas allting. Orkar inte. Sitter och lyssnar på Evanescene. Dom får mig inte att må bättre, men inte sämre heller. Dom får mig att stå kvar på samma humör-nivå. Ett långfinger åt livet. Jag säger bara det. I princip ingen vän, ingen släkting (bortsett från mamma, pappa, Ewe och Bella.) vet vad som hänt mig. Jag bara spelar. Jag ska inte klaga, men jag vet inte om jag vågar leva längre. Det känns så läskigt. Och efter att jag har dött, vad händer då? Önskar bara att jag inte blev född från första början. Jag har orsakat alldeles för mycket problem. Jag skriver inte det här för att andra ska läsa, jag skriver för min egen skull. Det brukar inte kännas bättre efter, men det är ändå en liten låga som tänds. En gnutta hopp. När jag blir vuxen, om jag hinner bli vuxen, undra i vilket perspektiv jag ser livet i då? Kommer jag tänka tillbaka på min barndom? Lever min mamma då? Lever Ewe då? Allting kommer bli så fel. Helst vill jag stanna kvar i åldern jag sitter i nu. Då har ingen nära hunnit dött, inga fler problem har skapats. Jag är bara ett fucking offer. Ingenting mer. Börjar bli jävligt trött, pallar nog inte skriva längre. Mina kinder är för blöta och mina fingrar alldeles för torra. Måste kolla efter om mamma har något antideppressivt hemma. Hon brukar alltid ha det, hade iallafall. Jag är glad över att jag åtminstonde har _någonting_ att leva för. Lever för min älskade. Johan, jag älskar dig. Jag lever för dig. Jag lever för min livskraft, för mitt knark.
Vi hörs. Bloggar väl imorgon, om jag mår bättre. Hörshej.