Allting tar över, smärtan, ångesten, blodet, tårarna, allting. Jag klarar snart inte av något mer. Psyket tar över min fritid, vännerna sviker. Jag bryr mig inte, jag har ingen tid. Jag försöker, jag gör allt jag kan. Om de inte orkar med mig så fine, bara det gör er gladare att lämna mig ensam. Jag har alltid haft en ensam, brusten själ. Jag klarar mig, jag är OKEJ. Jag lovar.

Det är ändå ingen som vet något om mig, eller hur jag mår. Ingen vet om vilka sår jag har fått genom min barndom, och ni skulle ändå inte förstå om jag förklarade, ni har inte varit med om samma sak själv. Då kan ni omöjligt veta hur det känns att vara i mörkret. Det självdestruktiva betéendet börjar ta över igen, vill bara skära skära skära. Jag älskar att skära, att förstöra mig själv, det är vackert.