- Stog lite random här uppe som inte får vara med -


Fast jag tycker synd om dig. Nu ligger du på sjukan igen, för andra gången på mindre än en månad. Jag fattar inte vad du gör för att lyckas. Förra gången var det ju inte med flit, men ändå. Ewe, vi vill ha kvar dig här på jorden. Om du tar livet av dig så vet jag inte vad jag gör, ärligt. Ser ingen anledning till att leva jag heller om inte du gör det. Jag hade inte klarat av vardagen om inte du fanns där för mig. Varje kväll, när vi snackar i tele, det betyder så oerhört mycket att du faktiskt lyssnar på mig. Att du bryr dig. Är så jävla härligt att kunna berätta exakt allting för någon, även att du faktiskt försöker förstå. Du har det mycket jobbigare än mig, ja. Men du har varit i samma situation som mig förr, och därför förstår du. Därför hjälper du mig på den satans jobbiga vägen. Jag har bara gett upp det här med kämpandet en endaste gång, och det var när inte du fanns där för mig, men det var när du hade det som värst.


Du är till mestadels det enda som betyder något överhuvudtaget. Kommer ihåg när vi stack hål i våra pekfingrar... heter det så? Nej, men du fattar. Vi blandade blod, för skojs skull sådär. Det var kul. Och när vi klottrade på rese, var också kul. Och när vi ristade in massa gulligt i bordet där. Så var det massa fyllon som kom och började snacka med oss. Klockan kan väl ha varit 5 eller något. Inte på dagen då. Lät lite wierd. Men att ha en sån stark relation till ett syskon är helt amazing. Vi kommer ju ha kontakt hela livet ut liksom.
Om du inte "gör något åt det", lät helt fail. Men det här var typ femte gången du försökte nu, jag klarar fucking inte det här utan dig. När du gör såhär så trampar du ner mig på botten, jag tappar min livsglädje. Precis som du. Och vafan händer sen då? När all livsglädje försvinner? Ja då blir det bannemig knas. Vet att du inte läser det här nu, du har ju inte ens bdb längre. Men fan vad skönt det är att lådsasskriva till dig. Att inbilla mig att du läser det här..


Du är iallafall den som står mig närmast hjärtat. Du... känner mig. Inte så många som gör det inte. Typ.. två styckna? Ja, bara två. Förövrigt glider jag bara ifrån alla nuförtiden. Har tappat kontakten med alla. Nästan. I höst byter jag skola, men jag har ju gått på den förr så det är najs. Där har jag åtminstonde.. eh.. ja, över 20 iallafall, att vända mig till. Det är fan sjukt. Men jag känner sån jävla ångest, vet inte varför. Eller jo, men ja. Ewwwweeeee. Jag vill inget annat än att komma till dig nu. Vill bara sitta och prata med dig. Fråga va i helvete du håller på med egentligen. Sen måste du sluta med all jävla knark och skit du håller på med. Den gången Stefan drogade ner mamma, var hemsk. Och när du låste in dig i köket med den där knarkarjäveln, alltså Stefan, jag såg fan vad ni gjorde. Du köpte en massa jävla skit av honom. Jag är inte så jävla dum faktiskt, finns något som kallas gå-ut-genom-dörren-ut-till-loftgången-och-kolla-in-mellan-persiennerna. Kommer ihåg att jag tog sprit och drack då också. Bara för att ni inte skulle dricka upp den, och ni lådsades att det var nån jävla fanta. Ni ärå fan riktiga jävla idioter, hela min släkt är det. Ewe, du är ingen idiot. Men det finns en stor jävla bit idioti inuti ditt huvud. Och mamma, hon är en idiot hon med. Du skrev ut dig själv från behandligshemmet du bodde på, endast för att svika dina tre jävla barn och börja med supandet igen. Varför förstår du inte mig? Varför? Varför är du så jävla korkad? Vill slå in pannbenet på dig ibland. Även om du är världens underbaraste vid vissa tillfällen. Men att välja flaskan framför sina två (hon blev av med mina systrar när dem var små) förlorade barn är då rent av idiotiskt. Jag kan inte kolla in i mina ögon i en spegel och le. Det går inte. Hatar hur jag ser ut, en fet jävla clownfisk är jag. För några månader var jag stolt över mig själv. Jag kunde kolla mig i spegeln och se en bra människa där. Men nu har allting rasat. Hela fucking skiten som jag har försökt bygga upp. Jag vill till Gotland. Vill skjuta hela jävla personalen på Hassela och förövrigt hela kollektivet. Jag hatar dem så jävla hårt. Gör vad som helst för att bara somna in och vakna i en annans liv, vill inte minnas mina äckliga händelser i det nuvarande livet. Vill börja om, starta nytt. Men det går ju förfan inte med alla minnen. De förstör mig. Allting förstör. Skolan förstör. Har utvecklingssamtal imorgon. Kommer bli skitjobbigt. Jag beter mig inte världens bästa där, skolkar från många lektioner osv.


Vill inte att pappa ska veta, men det är väl saksamma. Orkar fucking inte bry mig mer. Finns inte ett enda ord som beskriver hur jag känner. Visst, mitt liv har bara börjat, men jag kan väl tycka och känna för det? Har fått rätt många klagomål om det, att jag är för liten för att veta vad livets innebörd är, vad en känsla är, vad saker och ting betyder osv. Men förhelvete, jag är också ett liv. En levande individ. Och mår jag dåligt, ja då förhelvete gör jag väl det? Eller? Är det jag skriver om bara påhitt? Nä knappast va.
- Think before you say something -


Jagkommer fan dö sen. När jag får snacka med Ewe. Kommer fan börja storgråta, som jag nästan alltid gör när jag hör hennes röst. Hon är liksom.. riktig? Eller vafan.. det är nog bara jag som vet vad jag menar med 'riktig'. She's not like the others liksom. Och det är nog jag som vet mest om henne, vad hon säger iallafall. Skönt att höra det, för då vet man att hon litar på mig liksom, och jag på henne.


Men seriously, VARFÖR ska barn bli utsatta för föräldrar som dricker och knarkar? Förtjänar vi att få veta om att ens mamma har varit hora? Pappa, du är rätt bra ibland. Du är en nykter alkolist, och du tog tag i ditt liv. Väldigt bra gjort av dig. Jag är stolt. Men du är en jävel på att svika folk. Att lämna mig med en fkn alkis i 5 år är väl inte det bästa du kunde ha gjort. Och jag saknar Nicole, saknar henne verkligen. Saknar att bo hos henne. Saknar hela fosterfamiljen såattsäga. Kanske ska flytta dit igen, om det inte blir för krångligt. Men vi får hoppas på att det går. Annars avlider jag.





Och vafan, jag vet seriöst inte vad jag ska göra just nu. Kommer säkert inte orka skolan imorgon. Vill inte ens se dom där små jävla glinen. Alltså.. jag bokstavligt talat HATAR dem. Är det några jag stör mig på så är dom fan de värsta! Jag tycker fan att alla.. nästan alla.. bara kan ta sig nånstans. Är så jävla piss'd på dom så det finns fan inte. Och jag stör mig på allting idag. Hela mänskligheten. Var förresten i Axmar idag. Var på Axmar brygga och åt "släktmiddag" eller vad man nu kallar det. Fan vilken miffad släkt jag har. Fast Patrik är snygg..
Men sen visade det sig att Wivvi/Wiveca jobbar där. Visste fan inte det. Så då började jag tänka bakåt som fan. Och det är Nicoles mamma jag snackar om nu. Mamman i familjen jag bodde hos. Hon är den vackraste människan som är över 30 som faktiskt existerar, och det har ju Nicole ärvt såklart! Snackade en hel del med henne då, och så fick jag några extra pannkakor.. jag är ett pannkaksfreak. Men förihelvete, jag saknar hela jävla familjen som fan. Förutom Christian. Blä.


Jag undrar hur Ewe har det, mår hon bra? Tror icke så. Och jag är så jävla orolig. Massa flashbacks kommer nu. Inte kul. Sov inget förra natten heller. Hade annat för mig.








Undrar om någon överhuvudtaget orkade läsa igenom det här? För jag orkar inte. Allt blir sämre då. kommer ångra att jag laddar upp det här också. Men nu så ska jag klicka på publicera, så jag orkar inte skriva längre.


Hejs.