Så jobbigt, vill inte leva. Vill inte leva. Vill inte leva. Jag orkar inte, det är för jobbigt, livet är ingenting för mig. Det är inte min grej att leva, jag vet inte hur man lever ett liv eller hur man betéer sig socialt. Vill inte ha känslor, jag hatar känslor. Dom förstör mig som person, dom är ivägen och ska alltid ta mitt riktiga liv ifrån mig.
Allting tar över, smärtan, ångesten, blodet, tårarna, allting. Jag klarar snart inte av något mer. Psyket tar över min fritid, vännerna sviker. Jag bryr mig inte, jag har ingen tid. Jag försöker, jag gör allt jag kan. Om de inte orkar med mig så fine, bara det gör er gladare att lämna mig ensam. Jag har alltid haft en ensam, brusten själ. Jag klarar mig, jag är OKEJ. Jag lovar.
Det är ändå ingen som vet något om mig, eller hur jag mår. Ingen vet om vilka sår jag har fått genom min barndom, och ni skulle ändå inte förstå om jag förklarade, ni har inte varit med om samma sak själv. Då kan ni omöjligt veta hur det känns att vara i mörkret. Det självdestruktiva betéendet börjar ta över igen, vill bara skära skära skära. Jag älskar att skära, att förstöra mig själv, det är vackert.
Johan. Fyfan. Att du aldrig kan hålla din käft stängd, så jävla patetisk är du. Dra åt helvete, sug av farsan din som du brukar. Vill inte ha med dig att göra överhuvudtaget, ändå håller du på. Tänker inte ödsla mer tid på dig, du är inte värd den.
Åker förövrigt till Söderhamn imorgon kl. 12.05, ska hälsa på behandlingshemmet där mamma bor. Åker sedan hem vid 16.00, får tydligen inte vara där längre för personalen. Men ja, jag vet inte hur det känns. Är skakis. Kommer börja gråta när jag åker därifrån, började gråta när jag skrev att jag skulle börja gråta. Då är det väl rätt så illa antar jag..
På ett sätt vill jag inte åka, vill helst bara ligga hemma i sängen och slippa undan alla hjärtskärande känslor. Det gör ont att bara tänka på det. Vill att mamma ska komma hem snart, men så måste jag vänta enda till januari. Är så spänd. Orkar inte. Pappa är bajsig, soc är bajsig, allt är sepee. Pallar inte skriva något mer nu, men jag hoppas att jag får någon sömn inatt, har inte fått någon Theralen så. Ska sova så fort jag lyssnat klart på Shoreline, godnatt.
Som rubriken lyder har jag en ny blogg -> MissGrievous Kommer dock skriva känslor och tankar.. and stuff, på den här bloggen. Den andra bloggen blir min lite gladare blogg, vad jag gör för tråkigt på dagarna osv. :)
Btw.. kommer nog inte vara så aktiv på denna bloggen. Fast jag kommer blogga här, i promise. Men det är främst MissGrievous som gäller för er, det kan inte vara så kul för er att läsa om en deprimerad tonårsbrud och hennes helvete till liv menar jag. Usch, hejdå.
So you want to kill yourself? Because no one cares about you. Your family hates you. Right? No. Your parents walking in your room in the morning to only find a dead body. They’ll try their hardest to not think negative, and to just think that you’re fooling around. Then they’ll start shaking you. Why aren’t you breathing? They’ll be broken. Tears. Many tears. More tears than you ever shed. Was it them? Were they the reason you did this? More tears. Pain. Every day. Every night. Every single second of every day. Guilt. More guilt. What about your bestfriends? They’re not going to care. Right? No. What’s the first thing that will go through their mind when your principal comes in and tells the class that you’re not alive. While your bestfriend sits there in tears. That girl that you’d smile at but never talk to? She’s now crying. The boy who used to kick you under the table just to annoy you? He’ll be shocked. He’ll be devastated. He’ll blame himself. What about your teacher? Thoughts crossing her mind. She’ll question if you did it because she didn’t make school comfortable enough for you. Pain. Devastation. All in one. Who organises your funeral? Who has to go through your stuff? Clothes? Notes? Those few older girls who used to give you daggers at school? They’ll feel regret. They’ll blame themselves. See, if you killed yourself today, you’ll never know what might of happened tomorrow. You’ll never know because you’re dead. Plain dead. Not breathing. Not alive. Just dead. Your family hates themselves for it. Your bestfriend then falls into depression. Tears. Tears. More tears than a river. All because you killed yourself because you thought noone would care. Right? You are loved. By many. Someone right now is thinking of you. And right now, I’m thinking about anyone who has thought or is considering suicide. You are beautiful. No matter if you’re black, white, homo-sexual, tall, short, overweight or anorexic. You are beautiful. You want to kill yourself? Think about it first. There’s no coming back. And I promise, if you do it, you are not only hurting yourself, you are hurting many. You are creating more tears than you led yourself to. You are making everyone miserable and making them all feel guilt and pain. Never will they feel whole like they used to when they had you. You are beautiful. And you are never ever alone.
Lol. Nej tack, kolla igenom min blogg istället så får ni reda på tillräckligt. Är ganska offentlig när det gäller mitt liv. Inte till grund och botten, men skriver ju åtminstonde ut lite.
Immpulsanfall, måste blogga. Mitt dåliga psyke tar över hela min jävla vardag.. vet inte hur länge till jag orkar. Johan rådissade mig igår, så jag drog till Jimmy helt förstörd. Satt där i några timmar, Thomas var där ett tag också. Men sen vart det bara jag och Jimmy, så vi låg och halvt kramades lite då och då till Svampbob, det piggar alltid upp. Inte just då kanske, men a. Stack hem vid 12 någon gång. Mamma var full som en åsna, sen tog jag alla ölen hon hade kvar. Det är synd att det alltid ska bli såhär.. tragiskt. Vaknade upp för ca en timme sen, pallade seriöst inte dra till Alborgen. Har så mycket att tänka på och fundera över. Satt precis och grät, hahahahahah. Askul va.
Tänker dra nu, morsan kom och satte sig bredvid mig. Jävla hora.
I'm sitting on this edge and the air seems colder now as the thoughts in my head just go on and on and on like what if I took a step into the clear sky would then my absence make a tear fall from your eye?
I'm sitting on this edge but whether or not, whether or not I fall my life is falling away (away)
handwritten letter, I'm letting you know, letting you know that blood drup fell from my eyelid when you're joking me down joking me down so dethrown now, stept down from your pedestone right now
I'm lost in this moment, but forever I'm free when I'm buried again you so you can't see my tears
sincerely yours, always were the last words that I wrote so your crying now when everything is over so dethrown now, stept down from you pedestore right now
I'm lost in this moment, but forever I'm free when I'm buried again you so you can't see my tears I'm lost in this moment, but forever I'm free when I'm buried again you so you can't see my tears
I see the side, with a different light knowing that everything is over and it has been pondering in my head all the words to me she said, she said
I see the side, with a different light knowing that everything is over and it has been pondering in my head all the words to me she said, she said
But I guess this is how the story goes But I guess this is how the story goes But I guess this is how the story goes
